Det första jag gjorde var att sätta mig i den där dumma sitsen. Inse att när det började på uppför så hade jag ingenstans att krama om mig själv , det var ju två gigantiska stänger ivägen, jag fick panik men trodde att det skulle ordna sig. Dock insåg jag, att när jag tyckte att det räckte, så var det inte slut. Jag fortsatte åka uppåt, uppåt uppåt. Tillslut tog det stopp. Jag fick ännu mer panik. Det var ju så högt. Så himla högt. Efter en hemsk väntan som varade i evigheter föll jag andllöst mot marken. När jag trodde det var slut var jag inte ens halvvägs nere. Jag kände, bokstavligt talat, hur mitt hjärta liksom hakade upp sig och hoppade över flera slag. Jag trodde jag skulle dö.

Så var det första gången jag åkte Tilt på Grönalund. Sedan dess är höjder inget som står högt uppe på min önskelista. Jag har väl fått hjärtproblem efter den händelsen också. Slår jag vad om.