härmed ger jag upp mina försök. jag ska leva med en vinflaska vid min sida och vänta på att allt kommer serverat på silverfat. för det är ju då allting bra händer och slutet blir lyckligt? så är det i alla fall i filmer, och filmer ljuger aldrig! Hihi!

Det är som en jävla lejonflock, där tjejerna spelar hanar och killarna spelar honor. När två hanar fått nys om samma hona slutar det oftast i blodbad mellan hanarna, men den här lejonflocken gör allt till en psykisk fight. Den hane som kommer närmast, tar mest på honan eller som bäst får honan att ta på hanen är den som leder fighten. Som en jävla parningslek även fast honan är helt omedveten om det.
Ibland vill man bara att den där honan ska vakna upp och inse vad som händer runt omkring, vilket jäkla idiotiskt psykiskt maktspel som pågår och bara äta upp hanarna.

Vilken tur att lejonen om tio dagar separeras och flyttas till andra djurparker.

Bananasplit i mitt arsle.

Vad är det jag sitter här och hoppas på?
Att drömmar ska slå in?
Att hjärtan ska bli lyckliga?

En tönt är jag. Senil och döv är jag också.
Grattis alla lyckliga!

Det känns så tomt att vara hemma i Sverige igen. Jag har haft en sån otrolig vecka i Kina att jag bara känner att jag vill ut och resa igen. Typ nu. Kina är en helt annan kultur, människorna är så vackra och snälla och stämningen känns så mycket behagligare där än här.
Att få tillbringa denna vecka tillsammans med världens härligaste gäng har även det bidragit till den behagliga känslan. Innan resan trodde jag inte att jag skulle klara av att bo i värdfamilj, jag trodde att jag skulle göra bort mig, jag trodde inte heller att jag skulle klara av att redovisa inför två skolklasser på engelska, eftersom jag redan tycker att det är obehagligt att göra det här hemma.
Men som jag skrev tidigare, känslan man får är annorlunda, folk är inte lika dryga och arslade som i Sverige, barnen satt där och liksom lyssnade, dömde inte utan bara lyssnade och det kändes ganska bra.

Jag får en känsla av att Sverige inte kan ge mig något här, rädslan om att jag aldrig skulle våga vidga mina vyer till andra länder har försvunnit och nu är det som att jag automatiskt bara vill bort härifrån. Jag kan enkelt få jobb i kina, stanna några månader och göra något minnesvärt, istället för att sitta hemma och dega, bli galen och inte ha något att göra.

Jag har sagt såhär till mig själv; skiter det sig, får jag inte visa hur jag verkligen känner eller inte får någon respons tillbaka som kan göra mig lycklig så åker jag och utforskar världen istället. Man ska inte sitta hemma med en olycklig själ och bara tycka synd om allt och inte få ut något av det. Då skapar jag hellre nya värdefulla minnen som kan väga upp det onda.

Nu ska jag klippa ihop en film om min tid i Kina,