I onsdags blev jag märkt för livet.
Även om mamma inte blev särskilt glad så hindrade det mig inte
från att göra det. Det finns saker här i livet som gör att man börjar glömma det
som hänt i det förflutna även fast man inte vill, och av den anledningen valde
jag att göra det här just för att jag aldrig ska glömma.

Jag skulle aldrig tatuera in något utan anledning eller historia bakom,
tatueringar är något personligt, inte bara något man får för sig att göra bara för att.
Jag hade aldrig gjort det om livet inte hade varit som det varit. Bakgrunden
borde vara lätt för mina närmsta att förstå, tyvärr skrattar min mamma
fortfarande åt den. För hon vill inte inse vad den egentligen betyder.

Det går nog över snart tror jag, hon är väl bara rädd att jag ska gå och tatuera
resten av kroppen, men det kan jag säga att de kommer jag inte.
Det blir ingen mer tatuering på ett bra tag, helst vill jag slippa ligga där på britsen och bli skinnflådd igen,
för ja mina vänner, ibland gör det bra ont när nålarna köttar fram.