Den senaste tiden har mest gått åt till funderingar och att lugna ett oroligt hjärta. För en gångs skull är det mitt eget som jag får ty mig om ett tag och det är svårare än vad jag trodde. Att ständigt finnas till hos andra, peppa, trösta och hoppas får en att glömma lite hur det själv är, och man sitter mest där och ställer frågan "varför släpper du det inte bara? gå vidare." Nu har det slagit mig hur svårt det faktiskt är att gå vidare.

Med student, brustet hjärta och ovisshet i tankarna är det svårt att fokusera. Just nu vill jag inte mycket, bara ta vara på den tiden jag har kvar med mina fina vänner. Tänka på framtiden kan jag göra någon annan dag. Konstigt att jag inte är stressad över det. Något jag lärt mig antar jag.

Förbannelsen som någon sate kastat över mig verkar inte rubba sig än på ett tag, så det är väl bara att gilla läget och se på hur man ännu en gång missar sista avgången och får stå och se på istället för att vara den som får vara stå där lycklig.

Nu ska jag måla gula fusk påskägg och hungra efter hunger games.