Det är så mycket som händer nu så jag har liksom inte tid eller ork till att vilja blogga längre. Projektarbetet är igång, och även om jag är i full gång så är jag fortfarande stressad över allting, jag vill ju att allt ska vara perfekt, men det lär nog vara såhär ända fram tills allt är slut. Sen kan jag andas ut.

Jag har fått tillbaka lusten att vilja måla igen. Problemet är bara att jag inte har någon tid till det. Som den kloka människa jag är så måste ju förstås skolan komma före, och det tar sin lilla tid. Dvs hela min fritid.

I november åker jag & familjen till Paris för att hälsa på min syster. Det ska bli underbart, fast nu blir jag bara ännu mer stressad över att jag kommer missa så mycket, samma natt vi kommer hem är den veckan jag börjar praktisera. Visserligen ska det bli kul, men det här är samtidigt något som sätter press på mig för vad jag vill göra i framtiden.

Jag låter tiden gå och avgöra, nu måste jag tyvärr avsluta detta inlägg, men jag gör det med lite inspirerande bilder som får vardagen att bli lite ljusare. Kan inte lova något om när jag kommer tillbaka, det kan ta ett tag när man har mycket att göra. Så ja, gråt inte för mycket barn.

Frid på er

 

Ibland händer det att jag faller in i tankar som får mig att undra om vissa saker verkligen har hänt, & det gör mig rädd för att jag ska förlora de minnen jag har kvar. Det går inte en dag utan att jag tänker på min fina vän jag en gång hade. Hon som bara fanns där en dag och som fick mig att vilja gå framåt i livet. Hon fanns där för mig lika mycket som jag fanns där för henne och jag har aldrig ångrat en sekund från den dagen vi lärde känna varandra. Jag brukar sitta och tänka om allt det här faktiskt hänt, om hon kanske bara var en dröm, för ibland känns det som att jag håller på att förlora henne från mitt minne.

Det är inte klokt vad världen är orättvis, och jag blir äcklad av tanken på att det finns människor på denna gjord som lever istället för henne.

Min fina vän, jag kommer aldrig glömma dig. Du finns fortfarande inom mig, även om det ekar tomt på samma gång. Du anar inte vad jag kommer sitta och hata livet när jag är 50+ för att jag inte fick uppleva det tillsammans med dig.
Usch, det vi hade var så fint, som en dröm, som en vänskap borde vara.

Fan för den här skiten, fan för allt.
Älskade vän. ♥