Ibland händer det att jag faller in i tankar som får mig att undra om vissa saker verkligen har hänt, & det gör mig rädd för att jag ska förlora de minnen jag har kvar. Det går inte en dag utan att jag tänker på min fina vän jag en gång hade. Hon som bara fanns där en dag och som fick mig att vilja gå framåt i livet. Hon fanns där för mig lika mycket som jag fanns där för henne och jag har aldrig ångrat en sekund från den dagen vi lärde känna varandra. Jag brukar sitta och tänka om allt det här faktiskt hänt, om hon kanske bara var en dröm, för ibland känns det som att jag håller på att förlora henne från mitt minne.

Det är inte klokt vad världen är orättvis, och jag blir äcklad av tanken på att det finns människor på denna gjord som lever istället för henne.

Min fina vän, jag kommer aldrig glömma dig. Du finns fortfarande inom mig, även om det ekar tomt på samma gång. Du anar inte vad jag kommer sitta och hata livet när jag är 50+ för att jag inte fick uppleva det tillsammans med dig.
Usch, det vi hade var så fint, som en dröm, som en vänskap borde vara.

Fan för den här skiten, fan för allt.
Älskade vän. ♥