Jag vänder mig alltid om så fort tankarna slår mig.

Som att du plötsligt står framför mig och att jag i ren reflex måste vända mig åt ett annat håll för att inte se in i dina ögon.

Ändå vet jag att du inte står där, det har bara blivit som det blivit, en reflex.

Precis som när något kommer rakt emot en, då man istället liksom stänger ögonen och tar upp armarna redo att ta emot en smäll.

En sådan reflex har det blivit för mig.

Så mycket osäkerhet har lett till det, när man inte vet hur man ska hantera allting och skammen och smärtan liksom skriker åt en att snälla sluta tänka så istället vänder man sig bara om.
Jag vill inte se åt mina tankars håll.

Jag vill inte se dig framför mig, för jag vet vad du måste tycka och tänka om mig.

Så medan du fortfarande står där bakom mig så väljer jag att stå bortvänd från dig.

Tills jag en dag vågar vända mig om och möta din blick igen. - Josefine

Inte riktigt säker på hur man ska känna om det
Något i det sätt du rör dig
Får mig att känna att jag inte kan leva utan dig
Det tar mig hela vägen
Jag vill att du stannar