Det som skrämmer mig är inte hur jag ska gå vidare. Det som skrämmer mig är tanken på att jag ska behöva öppna mig ännu en gång för att komma någon vart. Tid är det dyrbaraste jag vet. Jag har fått lära mig att man ska ta vara på den som att det vore jordens undergång imorgon.

Jag vill inte sitta och vänta i meningslösa förhoppningar, men tyvärr är det något man inte kommer undan med. Och det gör ont att tänka på.

Nu fruktar jag bara för hur lång tid det ska ta för mig att känna något för någon igen, för jag vill känna det. Jag vill ha någon vid min sida.

Att se mina vänner och familj vara lyckliga hjälper inte just nu, visst är jag glad för dom, att det är dom som slipper känna sådan olycka just nu, men jag undrar bara när det är min tur på riktigt. Det var länge sedan någon frågade mig hur jag egentligen mår, för jag har alltid prioriterat mina vänners känslor före mina.

Så hur mår jag egentligen just nu? Jag vet inte riktigt.