Det är nu jag längtar efter att ta studenten. Jag får känslan av att bara ta mig bort från detta land och komma med något nytt och bättre. Börja om och vara den jag vill vara. Inte släppa någon för nära inpå utan bara vara.

Jag undrar innerligt vad jag kommer åstakomma här i livet, för något måste det vara det vet jag. Vägen dit blir tuff och ensam. Men jag är van vid att klara mig ensam vid det här laget och det är inget jag gnäller över. Det är bra att kunna sådant. Jag ska stå där och se på andra när de kämpar tillsammans med andra, måste stanna upp och vänta in medan jag bara fottsätter och fortsätter utan stopp.

April blir en hektisk månad, något jag kämpat länge med ska bevisas att jag klarar av, min fina syster kommer hem och vernissage ska anordnas. Just nu vill jag att allt ska gå fort så jag slipper stå där och sörja mig sönder innan sommaren. Nu tar jag mig an fasen i livet där jag går min egen väg, väljer med noggrannhet och visar att jag klarar mig utan andra. Ensam är stark, och stark det är jag.