På tumblr kan man uttrycka sig själv i bilder, och det gör jag ganska flitigt nu för tiden.
Ni får gärna kika in på min tumblr om ni vill.
Ni måste inte. Men om ni vill.
Klicka på bilden sådana fall.

  

Alla människor borde ha en punsch-veranda. Om ingen vet vad en sådan är det enda jag kan rekomendera Google.se. Jag själv vill äga minst en sådan veranda i mitt liv för det finns inget finare än att sitta där, ihoptryckt med de man tycker om och kan babbla ihjäl sig med tillsammans med lite vin som klunkas lite då och då.
Så har min fredag spenderats, och jag kan ärligt säga att jag kände mig alldeles tom när jag kom hem från den kvällen. Det är sådana ögonblick man ska ta vara på, för det gör en lycklig. Jag avskyr att jag bor så långt ifrån de jag umgås med. Jag avskyr att det ska kosta en förmögenhet att ta sig någonstans om det så ska vara med tåg eller med bil.

Kan inte alla komma hem till mig nu i fortsättningen? Jag har kanske ingen veranda att sitta och klunka vin på, men det finns väl annat att erbjuda. Lite bullbak för den som är sugen, ett septemberdopp i den kallaste av alla sjöar ni någonsin kommer bada i eller en halvtimmes svettig promenad ner till byn där man kan äta onödigt dyr sushi och sedan överväga om man faktiskt ska ta bussen dom få stationerna hem igen. Det låter väl inte så tokigt? Då har jag lite tid på mig att spara ihop till lite tågresor igen så kan vi byta sådär om vartannat. Bra, då säger vi så. Smsa när ni har lust att komma på besök!

 

 

Jag Jag har inte skapat så mycket på senaste tiden. Jag känner mig så utmattad på den fronten. Som att all inspiration sugits ut ur mig. Jag kan aldrig skapa under press, och jag tror att min tid under gymnasiet bidrog till att jag bara blev ännu mer kritisk mot mig själv när jag var tvungen att skapa saker under press, med förutbestämda teman och regler att följa. Jag kan inte göra det på det sättet. Så är det nog för många.

Jag avundas de människor som ständigt sprudlar med nya idéer till projekt, som bara genom att plocka upp en penna kan se framför sig vad de vill skapa. Jag ser bara ett tomt vitt papper framför mig när någon ger mig en penna och ber mig att rita, och ångesten över att prestera bra för resten att beskåda ligger och flåsar mig i nacken.

Denna teckning skapade jag en sen kväll. Den var rätt rogivande att göra. Det kändes bra och overkligt på samma gång att jag lyckades få fram ett resultat jag inte kände något dåligt för.

Denna man. Jared Leto får mig att go nuts ibland. Förutom att han har skaffat sig en jäkla hipster look med allt skägg och det långa håret så tycker jag att han är en okej, fin snubbe. Skulle inte skada att ha honom i närheten. En anledning till varför han ligger ganska högt (eller hur var det linnea?) på min "husband to be-" lista, skulle lika gärna kunna vara för vilka otroliga låtar han har varit med och skapat, hans fantastiska röst eller för att han varit riktigt het en gång i tiden, men njaa.. Han har väldigt bra låtar i bagaget, och han var riktigt snygg en gång i tiden (jag har så svårt för skägg alltså..) men anledningen är denna;

En kall vårdag, termometern visade -5 grader i den fina staden Paris, vandrade jag runt i Louvren tillsammans med min syster och mor och far. Jag och systern min bestämde oss för att sätta oss ner en stund utanför souvernirshopen, och rätt som det är ställer sig en man kanske 15 meter framför oss, precis vid shopen, och det första jag tänker är: "J-Ä-V-L-A-R vad fula byxor den där snubben har. Är han helt pantad i huvudet?" Plötsligt vänder sig den här ''snubben'' om och tittar, inte på mig direkt kanske men det är precis vad vi föreställer oss nu okej? Jag blir helt stum. Bara stirrar på honom. Och sen inser jag vem denna man är. 

 

Ja mina damer och herrar. Där stod han. Jared Leto.
Jag blev så paff att jag nästan gjorde i byxan.

Såklart dubbelkollade jag om det verkligen kunde stämma att han befann sig i Paris samtidigt som jag. Och ja, det stämde. Kvällen innan hade han med sitt band haft spelning och sedan den dagen följer jag honom på facebook och ser varje inlägg han lägger ut. I hopp om att en dag kanske korsa hans väg igen och ta mod till mig att fria. 

Men då får han raka sig förståss.

Det känns fortfarande konstigt att inte ha återvänt till skolan för att sitta på en hård och obekväm stol i ett sterilt och tråkigt klassrum. Jag saknar lite att komma tillbaka från sommarlovet, se alla bekanta ansikten igen och börja om på nytt. Nu svävar jag mellan tankarna att lägga det bakom mig och försöka glömma bort allting och bara se framåt, eller fortsätta i denna dimma som hindrar mig från att röra mig trots att det är så många frågor jag vill ha svar på. Onödigt tänkande kan man kanske tycka. Men så tänker jag.

Nu när jag har tid om veckorna tänkte jag försöka börja vara kreativ igen. Det är så svårt när jag så länge bara kännt ångest över att prestera bra. Jag väntar bara på att det rätta tillfället ska komma.

Nu ska jag dra upp byxorna över naveln och se på ett avsnitt av true blood. Det är najs ska ni veta.

update: nu hände precis något jätte märkligt. kan berätta senare.

 

Jag är så fruktansvärt såld på dessa franska skapelser. Industridesign verkar vara rätt inne vid tillfället, och jag är inte sen att fastna för dessa tolix stolar. Så. Fruktansvärt. Snygga. Åh. Synd att dom kostar dryga 3 laxar styck. Men jag antar att det är värt det. Hade jag varit rik hade jag slagit till. Vart jag skulle ha den vet jag inte, det är svårt när man bor hos päronen. Man får liksom inte plats med så mycket möbler i de lilla rum man har. Men jag längtar tills jag har mitt eget ställe att rå om.

Imorgon jobbar jag själv i leksaksaffären. Det har blivit en plats jag verkligen längtar tillbaka till. Så mycket inspiration och så fina saker. Jag trivs till tusen, men jag längtar verkligen till nästa sommar då jag kan packa min väska och åka iväg för en stund. Som en belöning. Sen börjar väl allvaret igen. Men just nu mår jag.

TYRA OM DU LÄSER DETTA.
Jag saknar dig något så fruktansvärt, jag längtar tills vi ger oss ut på äventyr du och jag. Nu har du varit borta länge nog, för jag saknar att ha någon att dricka te med, som förstår.

Jag har suttit och lyssnat på Coldplay idag. Jag vet inte varför, jag gillar dom inte speciellt mycket direkt, men det bara blev så.

Att hålla mig från bloggandet var ingen hit. Jag har väl inte direkt suttit och längtat tillbaka, nej. Jag försökte mig på en annan bloggportal först, men jag trivdes inte. Jag har bloggat sedan 2006 därför kändes det ganska dumt att bara kasta bort allting. Jag har inget bättre för mig om dagarna. Jobbar vissa dagar, sitter hemma och funderar över vad man ska ta sig till här i livet, ser ner på människor som aldrig hör av sig, som bara lämnat mig här med alla dessa frågetecken eller så hänger jag hos min 74åriga väninna och hennes hund.

Det enda jag vet är att jag vill åka iväg för ett tag. Så jag tänker spara allt jag har för att komma bort nästa år. Kanske plugga i ett annat land, kanske bara bo i ett annat land tills pengarna tar slut eller hitta en 45årig rik snubbe i ett annat land som kan försörja mig tills jag vet vad jag vill göra. Eller jo, jag vet ju vad jag vill göra. Förstår bara inte varför det ska vara så svårt att nå det. För alla som är där idag är bara så himla snofsiga att jag vill kräkas på dom. Jag hatar snofsigt. Sådana personer kan aldrig vara lyckliga. Det slår jag vad om.

Nu försöker jag igen.
Åh hej och hå.