Jag trodde att allting skulle bli perfekt. Att få stå med mina vänner på skolgården och säga hejdå för sommaren. Men alltid ska något komma ivägen. Alltid ska det vara mitt fel enligt alla. Jag hade bestämt i månader om vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle ha håret.. jag hade t.o.m suttit uppe extra igår natt för att laga mina skor jag skulle använda idag, men ändå går allt åt helvete.

I ungefär 40minuter hade jag stått och gjort mig iårdning inför skolavslutningen. Ni kan se kläderna jag hade valt längst upp på min blogg. Jag var klar och redo för att åka iväg, jag ville ju dit så fort som möjligt. Mina vänner fanns ju där, jag ville ju säga hejdå till dom jag kanske inte ens kan träffa i sommar. Jag kommer ner till nedervåningen och går in i köket.. jag känner att någon står bakom mig och stirrar, jag vänder mig om. Blicken som jag möter är obeskrivlig, det är väl ungefär som om man inte sett nåt äckligare framför en, ungefär så var blicken jag mötte. "Ska du verkligen ha på dig det där?" säger rösten. Det går en stund, och jag bara stirrar.... "n-nehe...." får jag fram. Allting känns helt plötsligt fel, är hela jag ett fel? titta inte på mig sådär... Jag går upp till mitt rum och ställer mig framför spegeln. Det är ju såhär jag valt att se ut och mina vänner tycker inte att det är något fel med det.. inte jag heller.

Jag är inte som andra, och t.o.m min familj borde veta att jag tar åt mig av vad folk säger. Dom vet att jag blir ledsen för elaka komentarer, men ändå så håller dom på. Det blir ju inte bättre av att jag får höra ännu mer, så jag låser in mig på toan. Dom kommer upp och står utanför och skriker att "det var inte meningen men du behöver inte vara så jävla känslig". Känner dom ens mej? Helt plötsligt skriker dom att allt är mitt fel, vadå mitt fel? Får inte jag varar fin? Det slutar inte, jag får höra att jag är dum i huvudet, borde dra åt helvete, är en jävla mes osv. Det slutar inte, och det gör så att hela mitt huvud vill spricka. Jag kan inte hindra mig själv från att spåra ur, tårarna rinner, mitt smink blir helt nerkladdat över ansiktet, men det fortsätter "Börjar du böla nu? Jävla fjolla.", "kom ut nu! Vi ska åka!". Tror dom det eller..? "Amen det var ju inte meningen jueeh!" Vadå inte meningen? Jag stannar på toan, orkar itne lyssna på deras tjat mer, jag vet att jag är dum i huvudet för dom. Men måste dom påminna mig varje gång nåt viktigt ska hända?

Så nu sitter jag här, ensam hemma. Kommer antagligen dra ut, för hela huset ekar av elaka komentarer som vill åt mig. Jag måste få komma ut en stund innan jag spricker. När alla kommer hem kommer tjatet fortsätta, det är jag säker på.. Men jag är ju den som alla får hacka på, eller hur? Jag är ju minst, den minsta kan man göra narr av framför folk. Så är det helt enkelt. Det är väl inte mitt fel att jag råkar heta Josefine och vara den känsligaste i världen som tar åt sig av allt som alla säger. Ni får tycka vad ni vill.. jag är ju inte klok som sitter här o skriver om hur världen ser ut runt omkring mig. Men det finns inget annat sätt för mig att få ut allting på. Just nu behöver jag mina vänner som mest, därför lämnar jag den här skiten ett tag. </3 Tyck vad ni vill.